.

Okej nu blir det kanske inte något jättepossitivt inlägg, men det får ni tåla ;-)

Katha.
På min spegel hade jag ett foto på dig och mig som var taget efter en natt på krogen. På bilden hade jag skrivit; Den som mognar sist har roligast längst! Jag hade den på spegeln så att jag skulle tänka på dig och allt roligt vi gjort när ´man går upp på morgonen utan sin vilja.
Idag tog jag ner det.
Jag är så arg, jag är så ledsen men framför allt är jag så jävla besviken.
Jag hade verkligen hoppats att du skulle vara min sån dära speciella vän som man har livet ut, att vi skulle sitta som gamla tanter och se tillbaka på allt vi gjort.
Men den sista tiden har jag insett att du är aldeles för jävla självisk för att vi ska kunna hålla kontakten så länge.
Jag kommer precis ihåg när det sprack mellan oss, gör du? Jag kan i vilket fall berätta det för dig, det var vid precis samma tillfälle mina föräldrar tappade respekten för dig.
Vi kom hem till mig, jag vet inte vad vi hade gjort innan. När vi kom in i köket står mamma och lagar mat, pappa fixar också med något i köket. Mamma säger att jag har fått ett brev från universitetet (jag hade redan kommit in då) och du säger: O, jag hoppas att dom skickat och säger att dom tagit fel och att du inte alls får börja, så du kan stanna här nere med mig.
Vet du hur många nätter jag har legat och funderat på hur jag kunnat skaffa mig en vän som önskar mig något sådant??

Men det är väl inte bara ditt fel, jag menar att jag kunde ju försöka ringa, men det känns så fel att ringa när du sagt att du ska ringa när du har tid. Dessutom är det lite trisst att alltid vara den som ringer.

Jag skulle vilja veta vad det är jag har gjort för fel, för något måste du ju vara sur för, för annars skulle du väl inte ge upp så fort???

...men trots allt saknar jag dig...